dressyrsn.blogg.se

Nu kommer ett väldigt personligt inlägg, mer djupgående än jag brukar skriva. Detta är mina egna tankar och funderingar.

Idag har jag varit på regional tävling i Olofström. Ridit en msv:b4 på 64,565% vilket i sig är fullt godkänt. Inga direkta missar men hon var spänd i vissa lägen och stod emot en hel del.

Innan denna tävlingen hade jag taggat till ordentligt, jag tyckte det skulle bli kul! Men den senaste veckan, och veckorna egentligen, så har hon varit ganska spänd när jag bara ridit henne i ridhuset. Det har helt klart tagit på min motivation och jag känner mig som en sämre ryttare när jag inte kan få henne att slappna av.

Igår blev inget bra pass, hon var fruktansvärt spänd och gick och gnäggade. Fick ingen bra känsla även om hon såg fin ut. Min tanke var då "vill inte tävla imorgon". Men efter ett tag efter jag hade ridit så kunde jag ändå se fram emot dagens tävling.

I förmiddags blev hon ordentligt ryktad, tvättad om sina vita strumpor och svansen. Och såklart även knoppad. Då var hon så lugn och fin och allt kändes toppen! Mamma och jag styrde mot Olofström och vi var där i god tid och kunde titta på en del ekipage.

Framridning: kunde skritta på lång tygel och jag kände mig cool och fokuserad. Likaså när jag kortade upp tyglarna och började jobba henne i skritten, även om hon först inte ville gå fram riktigt till bettet. Började trava och hon kändes kanon! Taktfast och fin i formen. Även här kände jag mig fokuserad och kunde jogga runt i lugn och ro.
När jag började med galoppen kände jag att hon inte var ordentligt framme för skänkeln och jag fick inte riktigt fram henne heller, hon kändes lite lång.
Efter en stunds uppvärmning i alla gångarter gjorde vi lite skolor som inte var så värst bra. Helt okej men hon kändes seg och inte mellan hjälperna. Här undrar jag vad det är som händer, blir jag kanske stressad eller tappar jag fokus? Något behöver jag ändra på. Behöver kanske ha en tydligare plan framför mig vad jag vill uppnå med framridningen.

Inne på banan: hon tyckte det var lite läskigt i vissa delar av ridhuset men det blåste ute, dörren var öppen och dessutom brukar hon vara spänd i Olofström. Men jag taggade mig själv och kände ändå någonstans att "kom igen det här fixar du och jag Siivan, vi kan!" Rider programmet och har väl egentligen inga missar men hon är stundtals spänd och hon trasslade lite i skritten innan galoppfattningen och under första enkla bytet som följer direkt inpå. Annars länger hon fint, gör rena byten osv.
Hälsning till domaren och tackar för oss. Känslan när jag går av banan är tomhet. Jag är väl så besviken att vi inte kunde bättre idag. Jag orkar inte ens bli ledsen eller arg eller gräma mig över något. Jag känner mig bara tom och tänker "nu vill jag lägga ner det här, jag orkar inte mer".
Joggar av en något spänd Siiv, nu kan jag inte skritta henne på lång tygel för hon är lite uppe i varv och är lättskrämd.

Efter en sån här dag börjar man fundera. Jag älskar att tävla och peppar upp mig själv inför varje gång. Men innerst inne känns det som att vi är i underläge och inte är tillräckligt tränade eller ihopsvetsade. Jag måste hitta vad som är problemet. Efter ritten har jag haft en ihållande magont och det har fortfarande inte släppt. Jag har en känsla av att jag gång på gång misslyckas. Jag kämpar och sliter men det räcker inte. Jag måste kämpa ännu hårdare och kanske inte ens det räcker?

Jag måste försöka hitta vad som är problemet. Just nu är läget inte bra och det ser ut som att jag inte ska tävla mer på ett bra tag men jag vet ju att jag vill tävla. Men jag måste hitta vad som blir problemet när vi kommer ut på tävling. Spänner jag mig trots att jag tycker att jag slappnar av? Stressar jag? Rider jag inte ordentligt? Slarvar jag? Eller saknar jag bara någon som kan stå och kommentera vid sidan om? Sitter jag och tänker för mycket negativa tankar och därav tappar fokus på ridningen? Vad är det som händer?!

Mår väl inte toppen just nu och stackars mamma är besviken såklart för att jag vräker ur mig att jag inte vill tävla mer, gång på gång. Jag förstår att hon blir trött på mig, jag laddar upp för varje tävling och tycker det ska bli jättekul och sedan sjunker jag så långt ner att det känns som jag nuddar botten. Då ser jag ingen mening med att tävla överhuvudtaget. Att tävla och vara bra på det har alltid varit min grej, jag har alltid kunnat säga att jag är bra och presterar. Men nu kan jag inte det och jag vet inte om det är därför jag mår dåligt och känner press från min egna sida. Det är ingen som pressar mig till att tävla, det är bara jag själv.

Men jag älskar ju att tävla. Måste jag bara lära mig att inte bygga upp några förväntningar? Men hur ska man då tänka, att man är nöjd med att komma i slutet av startfältet? Att försöka göra en bra ritt är ju inte heller ett bra mål då hon oftast är spänd. Jag återkommer hela tiden till tanken att jag inte reder ut henne. Jag kanske inte är tillräckligt skicklig för att få henne att gå bra mer kontinuerligt på banan. Jag kanske fixar det några gånger, som i höstas till exempel. Då gick det faktiskt bra flera tävlingar på raken.

Jag måste ändra på något i min tränings- och tävlingsrutin. Jag tror inte på mig själv längre och då är det inte konstigt om det inte går bra. Men hur sjutton vinner man tillbaka det?